För att klara den snabba elektrifieringen måste Sverige bygga 550 mil transmissionsnät under de kommande 20 åren. Men det är inte bara här som utvecklingen måste gå snabbt.
– Finland är i samma situation. Även om vi i dagsläget inte har samma problem med flaskhalsar som Sverige behöver vi bygga flera nya transmissionsnät de kommande 15 åren, säger Mika Penttilä, senior expert i nättjänster och design, markanvändning och miljö vid Fingrid Oyj.
Finland gör stora satsningar för att möta befolkningstillväxten och den ökade elektrifieringen i fordon, och samtidigt klara landets vision om att bli klimatneutralt senast 2035. Helsingfors, vars el- och värmeproduktion är beroende av stadens två kolkraftverk, ska under detta årtionde fasa ut kol och ersätta det med bland annat biomassa, värmepumpar och vindkraft. Om två år stängs det första kolkraftverket, Hanaholmens kraftverk, som ensamt står för två procent av Finlands klimatutsläpp.
Samtidigt planeras för en ny 400 kV-elkabelförbindelse mellan huvudstaden och Vanda, där ett av landets största energiföretag har sin bas. Tidigare i år kom dessutom besked om att den försenade kärnkraftsreaktorn Olkiluoto 3 nu beräknas tas i drift under 2022, och att det planerade kärnkraftverket Hanhikivi 1 i norra Finland ska tas i drift sju år senare. Det är också i norra delarna av Finland som landets största vindkraftsparker är under utveckling.
– Vindkraftsprojekten finns i norr, men större delen av elkonsumtionen är i söder. Utbyggnaden av vindkraftverk gör att vi i Fingrid nu planerar för flera transmissionsnät mellan södra och norra delarna av landet. Vissa nätprojekt har redan startat, men vi ser redan nu att vi kommer behöva bygga ännu fler nät framöver, säger Mika Penttilä.
Till skillnad från sina kollegor på andra sidan Östersjön, där byggnationen av transmissionsnät kan ta upp emot tolv år, kan Fingrid räkna med att ett transmissionsnät står färdigt inom fem till åtta år. Mika Penttilä och hans svenska kollegor har diskuterat skillnaden mellan länderna under arbetet med Aurora Line, 400 kV-växelströmsledningen från Messaure i norra Sverige till Keminmaa på den finska sidan.
– Det är svårt att förstå att det är sådana skillnader, och för att förklara det behöver vi titta närmare på den planering och tillståndsprocess som vi har i Finland. Vår process verkar vara lite mer flytande och okomplicerad än den svenska.
Finlands tillståndsprocess kring kraftledningsprojekt startar alltid med YVA, på svenska översatt till MKB som står för Förfarande vid Miljökonsekvensbedömning. Berörd myndighet, i detta fall Energimyndigheten, granskar då Fingrids preliminära ruttplanering och identifiering av miljökonsekvenser.
– I detta skede har medborgarna rätt att lämna åsikter och försöka påverka projektet. För att undvika problem och förseningar har vi redan här tagit fram alternativa ledningsrutter.
– Min upplevelse är att Sverige tidigt väljer en rutt, medan vi har flera alternativ öppna och väljer väg först efter MKB-processen.
Efter att Fingrid har valt rutt påbörjas en detaljerad planering. Parallellt med det arbetet genomför bolaget en informationskampanj riktad till människor som berörs av kraftledningsprojektet, och anordnar möten med allmänheten. I tillståndsprocessen går ärendet vidare till Lantmäteriverket som ger studietillstånd och Energimyndigheten som gör en bedömning om projektet är nödvändigt och ska beviljas projekttillstånd.
– Visst finns det åsikter kring ett projekt. En markägare ser hellre ledningarna på grannens mark, och finns det goda skäl går det att överklaga och påverka projektet. Ger myndigheterna tillstånd är det dock inte möjligt, att som i Sverige, fördröja ett projekt i flera år.
– Även om det finns åsikter upplever jag inte att det finns något större motstånd i Finland mot byggnation av kraftledningar. Vi i Fingrid försöker vara så informativa och öppna som möjligt för att undvika missförstånd.
I början av 2021 lämnade Svenska kraftnät och svenska regionnätsföretag gemensamma åtgärdsförslag till den svenska regeringen för att säkerställa utbyggnaden av elnätet. Ett av förslagen var att regeringen skulle utse elnätsdistribution som riksintresse. Svenska kraftnät och regionnätsföretagen vill att transmissionsnätet pekas ut för att skydda befintliga anläggningar och säkra passager vid planerad nybyggnation.
– I Finland har transmissionsnät särskilda rättigheter i den finska bebyggelse- och markanvändningsplaneringen. Fingrid har lagt ner mycket arbete på att i förväg, flera år innan byggnation, reservera områden där det en dag kommer att behöva byggas transmissionsnät, förklarar Mika Penttilä.
– Det innebär att markägare, kommuner, myndigheter och andra involverade är medvetna om vad som kommer ske. Diskussionen är redan genomförd och det går snabbare för oss när vi väl behöver etablera en ny ledning.
– Sedan är det inte möjligt att planera in alla transmissionsnät i förväg, men det underlättar för oss när det redan är genomfört.
När Fingrid har fått projekttillstånd för ett kraftledningsprojekt fortsätter bolaget sin omfattande allmänna planering. I tillståndsprocessen beslutar ansvarigt statsråd i den finska regeringen om expropriationstillstånd och tillstånd för förhandsbesittningstagande som lämnas in till Lantmäteriverkets lokala serviceställe.
– Där bestämmer en inlösningskommission, som leds av en förrättningsingenjör från Lantmäteriverket, vilken ersättning som Fingrid ska betala markägarna. Kompensationen betalas när byggprocessen är avslutad. Vanligast är att ett projekt tar sju år från start till mål.
Jag tror vi sätter vår självförsörjning högt, att inte vara beroende av andra länder, säger Kenneth Hänninen, Finnish Energy
Den finska tillståndsprocessen är uppenbarligen betydligt snabbare än den svenska och Mika Penttiläs upplevelse om att det inte finns något större motstånd i Finland mot byggnation av kraftledningar leder oss in på frågan om den generella uppfattningen av kraftledningar skiljer sig mellan de båda ländernas medborgare.
Kenneth Hänninen, direktör i den finska energisektorns branschorganisation Finnish Energy, den finska motsvarigheten till Energiföretagen, kan se skillnader i attityd gentemot kraftledningar och energi.
– Under 1980-talet, när jag arbetade i Sverige, pågick debatten om kraftledningarnas hälsoeffekter som jag tror uppstod under planeringen av 800 kV-ledningen. Svenskarna var oroliga för magnetfält och det talades om barncancer och andra risker.
– Jag tror att det satte spår som gör att det fortfarande finns en viss allmän misstro mot kraftledningar, och därmed ett motstånd. I Norge är motståndet mer inriktat mot naturvärden och i Finland upplever jag att motståndet är svagt.
Kenneth Hänninen tror att den finska historien, där den nationella kampen om självständighet är central, har satt vissa spår i finländarnas natur, och gjort att de kanske är mer pragmatiska för energisatsningar som är till gagn för hela Finland.
– Det är sällan man ser protester mot kabel- och ledningsprojekt. Jag tror vi sätter vår självförsörjning högt, att inte vara beroende av andra länder, och då får vi som medborgare göra vissa uppoffringar.
– Visst kan markägare och allmänhet vara arga när de träffar Fingrid över en kopp kaffe, men efter att Fingrid har tagit folkets åsikter i beaktande lugnar oftast motståndet ner sig, anser Kenneth Hänninen.
Han tror också att det är en stor fördel att ha ett enda elprisområde, som Finland har, och inte fyra elprisområden som i Sverige.
– Det är bra för industrin, för privata användare, för produktionen och för planeringen av nya transmissionsnät.
Finlands planering för markanvändningFingrids långsiktiga nätplanering är också input för det finska markanvändningssystemet, där Fingrid har en aktiv roll.
Bolaget är intressenter i markanvändningsplaner på olika nivåer (regionala/kommunala planer).
Målsättningen är att reservera plats för nya kraftledningar i markanvändningsplaner där markägare och andra intressenter kan se hur framtidsplanerna ser ut.
Pierre Eklund
