Det var en del som höjde på ögonbrynen när Ane Håkansson och hans dåvarande kollega Anders Bäcklin 1989 startade kärnkraftsforskning vid Uppsala universitet. Sedan dess har det varit en del motvind mellan varven när det gäller statliga anslag.
Men i december 2021 skedde ett genombrott då universitetet tillsammans med akademiska och industriella samarbetspartner* fick 25 miljoner kronor från Energimyndigheten för att starta ett kompetenscentrum inom ny kärnkraftsteknik med fokus på små modulära reaktorer (SMR).
– Det är lite unikt att Energimyndigheten stöttar. En viktig tanke med det här centrumet är att vi forskare tillsammans med industrin ska ta fram beslutsunderlag och lösningar. Vid sidan av lärosätenas bidrag bidrar även industrin med finansiering, kompetens och labb, säger Ane Håkansson, som idag är professor i tillämpad kärnfysik.
Intresset för SMR (kärnkraftverk upp till 300 MW effekt) har ökat kraftigt under senare år, och det finns många initiativ runt om i världen. Men det finns också betydande utmaningar som måste undersökas.
– Vi kommer ha en bred palett i vår forskning. Det handlar bland annat om materialfrågor, bränsleteknik, reaktorövervakningssystem och kärnämneskontroll. Om det finns många utspridda SMR:er måste man ha kontroll över var det klyvbara materialet finns – annars tillåter inte internationella regelverk att man bygger anläggningarna, säger Ane Håkansson.
Inom begreppet SMR ryms många olika koncept, till exempel svenska Blykalla som ska använda bly som kylmedium. Men den anläggningen ligger längre fram i horisonten. Kompetenscentret ska fokusera på anläggningar med lättvattenteknik, som rent tekniskt liknar de kärnkraftverk som är i drift idag i Sverige – fast de är ännu säkrare tack vare så kallad passiv kylning, som gör att reaktorn kan kyla sig själv vid en eventuell incident.
Ett exempel på denna typ av reaktor är Hitachis BWRX-300, vilket är den anläggning som företaget Kärnfull Next ska satsa på. Men det finns andra koncept med liknande teknik.
– De här reaktorerna är nära kommersialiseringsstadiet och när det gäller tekniken finns det inte så stora utmaningar. Vi vet hur vatten fungerar. Det är det icke-tekniska som är mer utmanande. Vi måste se över lagstiftning, licensieringsprocesser och andra hinder. Hur ska det gå till rent praktiskt att bygga dessa anläggningar?
Det finns således gott om uppgifter för kompetenscentret. Och här kommer allt från miljöjurister till tekniska fysiker samsas om platserna. I en första omgång kommer 14 personer anställas och troligen kommer det utökas ytterligare.
Häri ligger en annan viktig poäng med centret. Oavsett om det blir verkstad av med SMR-planerna eller inte kräver kärnkraften kompetent folk i framtiden.
– Då det är forskare som utbildar dessa personer måste vi ha spännande projekt att sätta i händerna på forskarna så att de stannar kvar i branschen, säger Ane Håkansson.
Tack vare kompetenscentret börjar han se ett ljus i tunneln efter tre decenniers forskning. Han är övertygad om att den nya kärnkraftstekniken kommer att få viktig roll i Sverige om de politiska förutsättningarna kommer på plats:
– Jag tror att SMR-tekniken kan få samma prisutveckling som vindkraft. Det handlar om att få upp volymer och få fram licensierade enheter på typbasis. Och eftersom vi behöver dubbelt så mycket el 2045 har jag svårt att se att vi kan klara det utan planerbar kärnkraft.
* I kompetenscentret ingår följande partner: Uppsala universitet, KTH, Chalmers, Uniper, Vattenfall, Fortum, Westinghouse och Studsvik Nuclear. Budgeten är 81 miljoner kronor de första fem åren där akademin och industrin står för 25 respektive 31 miljoner kronor utöver Energimyndighetens stöd på 25 miljoner kronor.
Johan Wickström
