Svensk elanvändning har varit förvånansvärt stabil sedan 1970-talet. Historiskt har ökningen av elanvändningen alltmer frikopplats från ökningen av BNP och varje gång som prognoser gjorts om den framtida elanvändningen har utfallet blivit lägre än prognoserna.
Men verkligheten har förändrats. Det är inte mer än knappt fem år sedan den senaste energikommissionen avgav sitt betänkande. Där redovisades flera scenarier för vår framtida elanvändning, jämfört med de cirka 140 TWh el som vi idag använder per år. Flertalet scenarier förutspådde en i stort sett oförändrad elförbrukning 2030. Och Energimyndigheten trodde 2016 att elanvändningen 2050 skulle ligga på knappt 150 TWh. Nu, endast fem år senare, pratas det i stället plötsligt om 280–300 TWh(!).
Det här dramatiska skiftet drivs av nya industriprojekt som vätelagring, fossilfritt stål, serverhallar och batterifabriker. Frågan är förstås om vi kan lita på de nya prognoserna? Nej, det kan vi förmodligen inte. Industriprojekten må låta attraktiva, men alla kommer kanske inte att kunna realiseras inom överblickbar tid.
Oavsett förverkligandegrad så talar dock allt för att vi står inför en betydande energiutmaning. Hur ska man då med denna stora osäkerhet kunna planera? Det är svårt att bygga kraftproduktion och elnät på spekulation. Detta sätter i sin tur fokus på ledtiderna för att förverkliga den nya infrastruktur som kan komma att behövas.
Det går inte i en handvändning att bygga ett nytt kraftverk. Och det tar, från ax till limpa, 10–12 år att bygga den nya 400 kV-ledning som behövs för att nyttiggöra elproduktionen från det nya kraftverket. I Finland är ledtiderna hälften så långa.
I år har riksdagen fattat beslut som i bästa fall kan reducera ledtiderna med något år. Svenska kraftnät och andra myndigheter har inlett ett samarbete som syftar till att man i tillståndsprocesserna ska arbeta mer parallellt än sekventiellt. Det kan kanske kapa ytterligare ett år. Men det räcker inte långt.
Lagstiftningen hanterar inte det faktum att globala mål ställs mot lokala.”
Efter sju års arbete, 5 000 utredningssidor och 100 miljoner kronor i kostnader säger Mark- och miljödomstolen nej till ny gruvbrytning i Kiruna därför att man inte samrått med några fastighetsägare och berörda tillräckligt ”tydligt”. Senast kom artskyddsutredningen med sina förslag. De skulle ytterligare försvåra möjligheterna att bygga ny infrastruktur, i synnerhet som man vill ta bort de dispensmöjligheter som finns idag.
Problemet är att politiken inte vågar göra det som är nödvändigt, nämligen att ifrågasätta miljöbalkens utformning. Lagstiftningen hanterar inte det faktum att globala mål ställs mot lokala. Att en ny kraftledning kan bidra till att minska koldioxidutsläppen som ett led i att hantera en global klimatutmaning väger lätt mot behovet av att slå vakt om pipskvättans kläckningsplatser.
Den brutala sanningen är att man måste göra prioriteringar. Om klimatet är viktigt och om energiförsörjning är viktig så måste detta återspeglas i lagstiftning och rättstillämpning. Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg.
