Uppskattningsvis fanns det en miljon ton kablar nedgrävda i Sverige för fem år sedan. Det har inte blivit mindre sedan dess.
– Energiföretagen gräver ned mycket kablar varje år, vilket gör elnäten säkrare. Men grävning för kabelnedläggning innebär utmaningar av olika slag. Inte minst för att lagstiftningen inte riktigt är avpassad för hål som är en halvmeter breda och ofta kilometerlånga, säger Patric Karlsson, miljöspecialist på Eon.
Varje gång det ska grävas krävs planering för masshantering där hänsyn tas till bland annat föroreningar, invasiva växter, vattenskyddsområden och kulturlämningar. Vid misstanke om föroreningar kan undersökning och provtagning komma att bli aktuellt.
58 000 lastbilslass
I statistiken hamnar alla typer av grävarbeten i byggindustri, vilket också är den sektor som producerar absolut mest avfall. Av byggindustrins årliga 14 miljoner ton avfall klassas 5 procent som miljöfarligt. Det innebär att 700 000 ton måste hanteras på särskilt sätt och ofta transporteras långt med lastbil. En vanlig lastbil utan släp tar normalt 12 ton last. Totalt handlar det alltså om cirka 58 000 lastbilslass.
En stor del av detta är egentligen inte farligt avfall. Men brist på tydlig lagstiftning om hur massor som inte är avfall ska regleras gör att tillsynsmyndigheterna tillämpar försiktighetsprincipen och klassar en stor del av massorna som farligt avfall i alla fall.
Många gånger kan det dessutom vara bättre för både miljön och klimatet att låta föroreningar stanna där de är än att gräva upp och flytta på dem.
Onödig belastning
Patric Karlsson, och många med honom, anser att nuvarande regelverk och praxis för hantering av schaktmassor innebär en onödig belastning på klimatet och miljön. Att detta ändras är en viktig samhällsfråga, och Naturvårdsverket har för närvarande ett förändringsförslag som syftar till att minska mängden schaktmassor som flyttas ute på remiss.
Att flytta massor i den utsträckning vi gör idag är helt ohållbart. Hanteringen orsakar betydande och onödiga koldioxidutsläpp när massorna grävs upp och transporteras med lastbil. Dessutom måste massorna placeras någonstans och ersättas med rena massor, som också måste grävas upp och transporteras, säger Patric Karlsson.
Han ger ett par exempel på problem som nätbolag ställs inför. Ett vanligt sådant är kabeldragning i tätorter där ledningarna grävs ned längs med eller i vägar.
Eon gräver till exempel mycket i villaområden från 1950-60-70-talen i Stockholmstrakten, där det förekommer tjärasfalt, som innehåller miljöfarliga polycykliska aromatiska kolväten, PAH. Fastighetsägare och verksamhetsutövare för gatorna, i många fall kommunerna, är skyldiga att känna till förekomsten av tjärasfalt och andra föroreningar. Men de har ofta inte koll på detaljnivå.
– Stöter vi på tjärasfalt tar vi förstås hand om den. Men en del kommunala miljöförvaltningar kräver även att vi ska ta prover och omhänderta bärlager. De ska då ersättas med rena massor. Det innebär att kostnader som egentligen är fastighetsägarens ansvar flyttas till nätbolagen och i slutändan hamnar på deras kunders räkningar.
Problemet är att det inte finns någon vedertagen metod för att ta prov för ett helt kabelschakt. Det går att ta stickprov, till exempel var 20:e eller 50:e meter men vem vet om det någon gång längs en viss vägsträcka skett en trafikolycka där det läckt ut olja, eller om en bil som brunnit släckts med skum som innehöll PFAS?
– Tar vi denna typ av stickprover och de visar sig vara rena implicerar det att hela sträckan är ren, vilket ju inte går att veta.
Att ta bort förorenade massor från ett kabelschakt och ersätta dem med rena massor innebär dessutom inte att föroreningarna minskar. Tvärtom sprids föroreningarna och den totala mängden förorenade massor riskerar att öka.
Föroreningen borta i stolphålen
Stolphål efter kraftlednings och telefonstolpar är raka motsatsen till kabelschakten. När kreosotimpregnerade stolpar rycks upp är källan till föroreningen borta. Kvar blir en ”prick i landskapet”, på 1,5-3 meter djup och max en meter i diameter. I denna finns små mängder stabila rester av kreosot. De mest lättflyktiga molekylerna, som också ofta är de skadligaste, är borta sedan många år, och resterna är inte vattenlösliga, så de tas inte med lätthet upp av växter.
– Ofta är det bästa att lämna kvar föroreningen efter stolpen. I de allra flesta fall stod stolpen i skog och mark och föroreningarna ligger så djupt att man sällan kommer ner på det djupet även för grundläggning av byggnader. Vi har dessutom kvar koordinaterna, så det går att åtgärda senare om det skulle behövas, säger Patric Karlsson.
Att gräva upp hålet är klart sämre. För att komma ned till tre meters djup krävs ett hål som vid ytan är 5 meter i diameter. Det innebär att en kon med totalt cirka 20 kubikmeter schaktmassor måste grävas upp, tas bort och ersättas med lika mycket ny jord av samma sort som den som avlägsnas.
– Om man sedan tar prov i den uppgrävda jorden är sannolikheten dessutom stor att man inte hittar någon förorening eftersom massorna blandats runt. Men myndigheter kan ändå ställa som krav att vi gör på detta sätt, säger Patric Karlsson.
Kritisk till vissa förslag
I den aktuella remissen om masshantering från Naturvårdsverket uppmärksammas problemen och Patric Karlsson menar att många av förslagen i grund och botten är bra eftersom de syftar till att minska transporterna av överskottsmassor. Men vissa delförslag, bland annat anmälningsplikt vid sortering av massor, skulle ställa till problem.
– När man gräver ett kabelschakt gräver man upp massor och lägger dem vid sidan, lägger i kabeln och fyller igen med samma massor, förutom stenar som sorteras bort eftersom de kan skada kabeln om de läggs tillbaka, säger Patric Karlsson.
Idag tas dessa utsorterade stenbumlingar till närmaste stentäkt, och blir till exempel makadam.
Problemet är att när något grävs upp och flyttas från platsen räknas det som avfall, och enligt det nya förslaget blir sortering av massor anmälningspliktig.
– Vi kan ju inte återfylla med eller lämna kvar stenbumlingar vid vägkanten. Det vore direkt farligt. Så för oss skulle den föreslagna förändringen innebära att vi måste anmäla att vi sorterar ut stenar, vilket riskerar skapa ny administration som kan försena och fördyra vårt arbete till ingen nytta. Handläggningstiden skulle bli minst sex veckor.
Ökande problem med invasiva arter
Vi lämnar geologin och tar oss an biologin, närmare bestämt det ökande problemet med spridningen av invasiva växter. Spridningen är främst ett hot mot biologisk mångfald, men i vissa fall också mot infrastrukturens anläggningar.
Invasiva växter i Sverige är bland annat jätteloka, blomsterlupin, kanadensiskt gullris, jättebalsamin och parkslide. Samtliga ställer till problem vid grävarbeten och när jord/ schaktmassor flyttas.
– Jättelokan ska enligt lag bekämpas av fastighetsägaren. Fröna kan överleva tio år i marken och växtsaften är frätande som förvärras av solljus. De är ett arbetsmiljöproblem vid underhållningsröjning, och frön sprids lätt om vi gräver och flyttar massor.
Lupin, kanadensiskt gullris och jättebalsamin utgör ett mindre problem, men det är ändå viktigt att se till att frön inte sprids till nya platser vid hantering av massor.
– Parkslide är dock det stora problemet. I Sverige finns som tur är bara honplantor så växten kan inte sprida sig med fröer. Men den har inga naturliga fiender i här och är en överlevare av rang konstaterar Patric Karlsson. Får man den på sin fastighet är den mycket svår att få bort.
Ett enda färskt löv, eller en liten bit stam fungerar som stickling. Och minsta lilla rotbit kan bilda ett nytt bestånd av växten. Rötterna når ner till 4,5 meters djup och stör man växten genom att gräva kan den slå 7 meter långa rotskott åt sidorna. Bekämpar man den kemiskt på fel sätt knoppar den av den drabbade delen, och sprider sig i en annan riktning.
– Kontentan är att man alltid ska undvika att gräva i parkslide. Och måste man gräva i parkslide ska man ändå låta bli, betonar Patric Karlsson.
I vissa fall är ett ingrepp dock nödvändigt, och då är det extremt viktigt att föra bort allt som inte kan lämnas på plats på täta och täckta flak så att man inte tappar växtdelar vid transport. Dessutom måste all jord på verktyg och maskiner noggrant tas bort och omhändertas .
Patric Karlsson jobbar för Eon, men medverkar också i andra sammanhang för att sprida kunskaper till andra nätägare och entreprenörer och föra fram energibranschens syn på frågor om hur schaktmassor och invasiva växter ska hanteras.
– Inte minst att regelverken tar hänsyn till våra väldigt långsmala schakt är viktigt, avslutar Patric Karlsson.
Mer att läsa
https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/invasiva-frammande-arter/
Carl Johan Liljegren
