Att utvinna koldioxid ur luften är inte en ”magisk lösning” på klimatkrisen, utan ett nödvändigt bidrag, tillsammans med många andra åtgärder. För det första måste utsläppen minska.
Det betonar Bryndis Nielsen redan från början när hon som ansvarig för visningar guidar mig i Orca, det schweiziska företaget Climeworks anläggning på Island för infångning av koldioxid från luften – även kallad DAC eller Direct Air Capture.
Orca har nu varit i drift drygt ett år och uppges vara världens största. Att den bara fångar in 4 000 ton koldioxid per år, motsvarande 600 medeleuropéers utsläpp, och ändå är störst ger en bild av att den här branschen fortfarande befinner sig i ett mycket tidigt utvecklingsskede. Målsättningen hos Climeworks är dock att växa kraftigt.
Och det finns starka investerare i bakgrunden, trots de än så länge blygsamma volymerna. I en aktierunda i april 2022 gick en grupp globala investerare in i företaget med 650 miljoner dollar. Fyra månader senare offentliggjordes ett samarbetsavtal med UBS Group, ett av världens största finansbolag, som bekostar avlägsnandet av 10 000 ton koldioxid under de närmaste tio åren.
Att Climeworks satsar här i Hellisheidi, några mil utanför Reykjavik, framstår som självklart när man betraktar vad som finns i övrigt på denna geotermiskt gynnade slätt vid den sovande vulkanen Hengills fot, ett par mil öster om huvudstaden.
För det första: ett av världens största geotermiska kraftverk finns strax intill. Det ägs av Reykjavik och två grannkommuner via Orkuveita Reykjavíkur, Reykjavik Energy. Det startade 2002 och har stegvis uppgraderat till 303 MW effekt för elproduktion och 400 MW värmeenergi.
För det andra: företaget Carbfix, som har en process för att binda koldioxid i den basaltrika berggrunden. Carbfix finansierades initialt av Reykjavik Energy, och har sedan fått utvecklingsfinansiering från både EU-kommissionen och USA.
Att vara granne med dessa båda verksamheter betyder oerhört mycket för Climeworks, intygar Bryndis Nielsen när vi står vid den dånande filtreringsanläggningen. Här krävs ju till att börja med el, som levereras från Reykjavik Energys ångdrivna turbiner. Sedan behöver man göra sig av med den hopsamlade koldioxiden. Detta då med hjälp av Carbfix.
Bryndis Nielsen visar mig baksidan av filterkonstruktionen, ett slags innergård där man ser tygsäckar hänga mot utblåset från varje fläkt, för att samla in eventuella partiklar i luftströmmen – alltså inte koldioxid, den har stannat i filtret. Över våra huvuden har vi även rördragningar för utgående gas och inkommande vattenånga.
– I de grövre rören leds hundragradig ånga till filtren. Då avsöndras koldioxiden som fastnat där, och gasen förs sedan via de smalare rören in i processbyggnaden. Där bearbetas den till ren koldioxid innan den skickas vidare till Carbfix, berättar Bryndis Nielsen.
Själva filtren är porösa, liksom granulerade, och består av ämnen som kemiskt binder koldioxiden, när luft blåses igenom av de stora fläktarna. Men bindningen är så pass svag att det räcker med vattenångans värme för att lösa upp den. Varannan till var tredje timme töms varje filter på detta sätt.
Vi går in i processorhallen. Som lekman kan man gissa sig till att här pågår en process som innebär att något behöver forslas runt i ett rörsystem. Det ser komplicerat, men ändå rätt alldagligt ut. Men en sak avviker. Högt uppe under taket hänger något som ser ut som en blå ballong.
– Ja det är där den rena koldioxiden samlas, efter att ha gått igenom processen här inne, förklarar Bryndis Nielsen.
Koldioxiden mineraliseras till största delen inom två månader.
Från ”ballongen” leds koldioxiden vidare, i rörledning bort till Carbfix. Där blandas gasen med vatten, för att sedan pumpas ner i något av de borrhål som Reykjavik Energy tidigare använt i sin kraftproduktion. Man kan säga att de tre företagen samspelar som ett slags kombinat.
Borrhålen är upp till ett par kilometer djupa, eftersom det är vad som behövs i kraftproduktionen, men för koldioxidlagringen skulle det räcka att få ner koldioxidvattnet till 500-800 meters djup. Det berättar Ólafur Gu∂nason, kommunikationschef på Carbfix, när jag träffar honom i företagets spatiösa entréhall.
– Att koldioxid med tiden kan mineraliseras har varit känt sedan tidigare. Nästan all koldioxid som finns i världen är bunden på det sättet. Mindre än en procent finns i växter, luft och hav. Och den kemiska processen i mineraliseringen har också varit känd.
– När kraftproduktionen byggdes ut här började man fundera på om den koldioxid som frigörs när man borrar och pumpar upp hett vatten kunde fångas in direkt vid källan och föras tillbaka ner i berggrunden. Och om man dessutom kunde snabba på mineraliseringsprocessen på något sätt.
I forskningsprojekt tillsammans med universitet i USA och Island kom man fram till den nästan löjligt enkla idén att blanda koldioxiden med vatten. Ett mineralvatten, kort sagt. Trycksätta det så att inte koldioxidbubblorna smiter ut och pumpa ner det i den genomsläppliga basaltberggrunden.
Att pumpa tillbaka vattnet efter att dess värmeenergi tagits till vara i kraftproduktionen var för övrigt nödvändigt i vilket fall som helst för att inte rubba balansen i det geotermiska systemet, säger Ólafur Gu∂nason. Att kunna skicka med koldioxiden och få den att anta en fast form, i förening med ämnen i berget, var en lyckad bonus.
Och det är en snabb process när koldioxiden mineraliseras.
– Provborrningar har visat att det till största delen sker inom två månader, till 95 procent inom två år. Och vi vet genom att tillsätta identifierbara isotoper att det är den koldioxid vi pumpat ner som mineraliserats, säger Ólafur Gu∂nason.
– Vi gjorde de första försöken 2012, och fyra år senare, då forskning publicerats, började världen förstå att det här inte bara var en galen idé.
Det var ungefär då, alltså för cirka fem år sedan, som Climeworks grundare, Christoph Gebald och Jan Wurzbacher, fick kunskap om Hellisheidi och beslutade sig för att etablera sig på platsen. Här fanns fossilfri el och allt annat som de behövde komplettera sin egen process med för att få helheten att fungera.
Vi förväntar oss att till 2030 nå ner till en kostnad på 250–350 dollar per ton koldioxid.
Kostnaden per infångad ton koldioxid nu under uppbyggnadsprocessen har grovt uppskattats till cirka 600 dollar per ton, men kommer att sjunka betydligt i takt med att verksamheten skalas upp och teknologin utvecklas, säger Anna Ahn vid Climeworks huvudkontor i Zürich.
– Mammoth är ett grundläggande steg på den resan. Vi förväntar oss att till 2030 nå ner till en kostnad på 250–350 dollar, samtidigt med att infångningskapaciteten växer till ett antal miljoner ton per år.
På längre sikt är det fullt realistiskt att krympa kostnaden till 100–200 dollar per ton, menar Anna Ahn, och drar en parallell med vindkraftverk och solceller, när det gäller hur en energitekniks utvecklingskurva kan se ut.
För att nå gigaton-nivån, det vill säga en kapacitet över en miljard infångade ton per år, skulle det räcka med investeringar motsvarande 10 procent av vad som idag investeras i förnybar energi, menar Anna Ahn.
Climeworks har inlett projekt för infångning plus lagring i både Oman och USA. Så de 40 000 ton per år som det blir kapacitet för här i Hellisheidi är bara början, betonar Bryndis Nielsen, när vi står vid Orca och spanar mot Mammoth, där byggarbetarna nu fått upp skelettet till den blivande processhallen.
– Climeworks förhåller sig till vad FN:s klimatpanel IPCC säger: att det kommer att behövas en infångning av tre till tolv miljarder ton koldioxid 2050, utöver alla andra ansträngningar att minska utsläppen och fånga in koldioxid. Företaget betonar alltid att den här tekniken inte ensam kommer att rädda världen. Men vi måste utveckla den och skala upp den, så att den kan ge sitt bidrag, säger Bryndis Nielsen.
ClimeworksClimeworks grundades 2009 av tyskarna Christoph Gebald och Jan Wurzbacher, som mötts under sina studier i Zürich. Båda skrev doktorsavhandlingar om olika aspekter av hur man fångar in koldioxid ur atmosfären. Deras första kommersiella anläggning öppnades i Hinwil, Schweiz 2017. I september 2021 driftsattes Orca, företagets första anläggning på Island, som kan fånga in 4 000 ton koldioxid per år. Sommaren 2022 påbörjades bygget av Mammoth, i närheten av Orca, med en kapacitet på 36 000 ton per år.
Hans Månsson
