Vi åker på en liten grusväg som snirklar sig fram i kuperad terräng och kommer efter en stund fram till platsen som internt kallas för stolpe 328. Här dras ledningen som ska gå mellan Stenkullen och Ingelkärr, en sträcka på totalt 17 kilometer.
– Ledningen har vi framför allt byggt för att möjliggöra den ökande elektrifieringen i området, men den behövs även för att bygga bort en flaskhals i nätet som skapar begränsningar i överföringskapaciteten och därmed säkra elhandeln med våra grannländer, säger Christer Karlsson, projektledare på Svenska kraftnät.
Svenska kraftnät ökar kapaciteten från två till tre ledningar, vilket innebär att man kan avlasta stamnätet i regionen och öka överföringskapaciteten. Det innebär också att ny produktion kan anslutas. Det är samma drivkrafter som när projektet startade 2012, men då var sträckan på drygt 7 mil och skulle gå till Skogssäter utanför Trollhättan.
Ny sträckning
Den andra delen av sträckan har fått en ny sträckning och görs som ett separat projekt som ska vara klart 2031. Det praktiska arbetet med ledningen mellan Ingelkärr och Stenkullen påbörjades i januari 2023 med att avverka skog, för ledningen ligger några kilometer från befintlig ledning, så det har krävts en ny ledningsgata. I samband med detta arbete anlade man också tillfälliga byggvägar.
– Därefter gjorde vi fundamenten till stolparna och de har vi gjutit i betong. I slutet av april gjorde vi de sista gjutningarna, säger Ulf Bylin, platschef på NCC, som är huvudentreprenör.
Nästa steg är att montera ihop stolparna, som kommer i lösa delar. Detta arbete görs här av ett företag från Portugal
– De skruvar ihop de olika delarna, vilket förenklat fungerar som att sätta ihop ett Meccano, men delarna är väldigt mycket större. Principen är dock densamma, säger Christer Karlsson.
När vi inte kan bygga lika rakt behöver vi bygga flera vinkelstolpar, vilka används när en ledning behöver ändra riktning.
Vi står under en rejäl stolpe och blickar man någon kilometer bort ser man flera stolpar, men de är gjorda i ett enklare utförande. Dessa kallas A-stolpar och är den vanligaste typen av stolpar. De har lutande ben och är förhållandevis enkla att bygga.
– Tittar man på gamla ledningar så står de ofta i rätt raka linjer, men numera är det flera faktorer man måste ta hänsyn till, bland annat i naturen, vilket gör att ledningarna går mer kors och tvärs, säger Lina Andersson, byggledare på Svenska kraftnät.
Tuffare miljölagar
Den största skillnaden mot tidigare är hårdare miljölagstiftning, framför allt sedan införandet av Miljöbalken i slutet av 1990-talet.
– När vi inte kan bygga lika rakt behöver vi bygga flera vinkelstolpar, vilka används när en ledning behöver ändra riktning. Sådana stolpar är tyngre, större och lite krångligare att bygga och har även större fundament. Dessutom blir lindragningen mer komplicerad när det är många vinkelstolpar. Det gör att det även blir dyrare att bygga, säger Lina Andersson och tittar uppåt mot den stora vinkelstolpen.
Det är också betydligt svårare att få en större vinkelstolpe på plats jämfört med en A-stolpe.
– En A-stolpe får vi på plats med ett lyft med en mobilkran medan vinkelstolpen som vi står under har krävt omkring 20–25 lyft, säger Lina Andersson.
Om allt är förberett kan man ofta resa två-fyra A-stolpar per dag om det går bra, medan en större vinkelstolpe tar tre-fyra dagar att få upp. När stolparna är på plats är nästa steg att få upp själva linorna.
– I varje linvagn i stolparna hänger det ett rep som kallas märling, vilket du kan se där, säger Lina Andersson och pekar på en stolpe några hundra meter bort.
Att klättra och jobba på höga höjder är det bästa med jobbet.
Märlingen följer med stolpen upp i samband med att man reser den. Med hjälp av märlingen drar man sedan igenom den så kallade pilotlinan som släpas ut på marken mellan stolparna, vilken i sin tur drar ut draglina och sedan faslina. Efter att faslinor och topplinor är utdragna och reglerade till rätt nivå, lägger man fast linorna permanent och tar bort själva linvagnarna. Faslinorna monteras i isolatorkedjor, som håller linorna isolerade från stolpen och jorden. Vid stolpe nr 328 är det en så kallad bromsplats.
– Här bromsar vi linorna och i andra änden av lindragningssträckan, vid stolpe 318, drar man med hjälp av en dragmaskin. Syftet med detta är att uppnå så kallad släpfri lindragning, att linorna inte ska ta i marken för då kan de skadas, säger Lina Andersson.
Anders Eriksson på Vattenfall Services Nordic är platschef för detta bygge och det är han som för dagen bromsar linorna. Han står på marken med en fjärrkontroll och drar i små spakar och vid bromsmaskinen ser han också bromskraften på linorna. Några meter längre bort ligger linorna i stora trummor och linorna rör sig sakta. Plötsligt hörs en hög och dov smäll i skogen.
– Det var en detonering för att skarva samman faslinorna. Det kan ju låta motsägelsefullt att spränga för att skarva samman något, men det är så man gör, säger Anders Eriksson.
I detta projekt är lindragningssträckorna i huvudsak 2,5–3 kilometer, men på någon plats är det också upp till nio kilometer. I varje trumma är faslinorna två kilometer och för att få dem längre så skarvas det.
– I stället för att klämma med en press, så använder man aluminiumskarvrör lindat med pentyl som pressar ihop skarven vid detonationen, förklarar Anders Eriksson.
Fördelar med luftledningar
Ledningarna på denna sträcka består enbart av luftledningar för växelström på 400 kV. Att det är luftledningar har varit självklart, för fördelarna är så många.
– Luftledning är den bästa lösningen både tekniskt och ekonomiskt. En kabel kostar 6–8 gånger mer att anlägga än att bygga luftledning och livslängden för en luftledning är 80 år, vilket är dubbelt så lång tid som för en kabel. Dessutom är underhållsarbetet mycket enklare med luftledning, säger Christer Karlsson.
Till detta projekt har det inte varit några problem att hitta personal, men när utbyggnaden ska öka rejält så är kompetensbristen ett orosmoment. Under de senaste 20 åren har stamnätet i Sverige byggts ut med omkring 60 mil, men under de kommande 20 åren beräknar Svenska kraftnät att bygga ut 700 mil.
– Hittills har vi sett ett intresse från många europeiska länder att komma hit och arbeta. På detta bygge har vi exempelvis montörer från Portugal som monterar ihop och reser stolparna. Men vi ser ju samtidigt att det kommer att behövas betydligt fler personer som jobbar i branschen framöver, säger Martin Norlund, regionansvarig Syd.
– Det är inte bara Sverige som bygger ut stamnätet just nu. Vi ser redan nu en stor resursbrist för att bygga stamnätsstationer som kopplar ihop ledningarna med varandra och övriga nät. Och mycket tyder på att vi kommer se samma utveckling för att bygga ledningar. En kompetens som kommer att bli svår att få tag i framöver är linjemontörer, säger han.
På de flesta svenska byggen för nya 400 kV luftledningar är det utländska linjemontörer, men svenska anställda finns bland annat på Vattenfall Services Nordic och Linjemontage. På denna arbetsplats är det tolv linjemontörer från Vattenfall Services Nordic på plats. En av dem är Jonathan Friberg. Han har jobbat på bygget i två veckor och efter några år som elektriker läste han vidare till distributionselektriker på Åsbro kursgård.
– Att klättra och jobba på höga höjder är det bästa med jobbet, säger Jonathan Friberg innan han börjar klättra uppför den 30 meter höga stolpen för att kontrollera linvagnen.
– Idag är en lugn och stilla dag för att klättra, men om det blåser mycket eller är för kallt får vi flytta fram arbetet med att klättra, för säkerheten är högsta prioritet. Det är samma sak om vi ska upp i en kran och jobba, där får vi också bedöma att det är säkert utifrån vädret, säger Anders Eriksson.
Det kommer behövas betydligt fler personer som jobbar i branschen framöver.
Vi lämnar ledningsarbetet i skogen och åker vidare några kilometer. På sträckan Ingelkärr–Stenkullen går större delen av ledningarna i skog, men en del byggs också på åkermark. På en plats har Svenska kraftnät varit tvungna att ta hänsyn till alkonblåvingen, en viss fjärilstyp, och på en annan del av sträckan ska man undvika buller när fåglarna häckar. Längs vägen ser man brandgula markeringar där den skyddade fjärilen finns. Väl framme vid åkern ligger en stor B-stolpe som är monterad och ska resas inom kort. B-stolpar har inga stag, utan kraftigare ben och fundament och används ofta vid montering i åkrar.
– Här är det jordfundament, så här har vi gjutit en jättestor betongplatta under marken, för att stolparna ska sitta fast ordentligt. När det är bergfundament har vi enbart en plint som förankras med armeringsjärn i berget, säger Ulf Bylin och fortsätter:
– Alla betongjobb görs normalt sett på plats, men här har vi också provat att gjuta plintarna hos A-betong i Varberg efter ett initiativ från Svenska kraftnät. Vi bygger normalt en form för plintarna vid varje stolpe, men om man gjuter i en fabrik så kan man återanvända formen flera gånger och sparar dessutom tid då det blir mindre antal gjutningar ute i fält.
– Projektet har fallit väl ut och nu utvärderar vi denna metod. Det bör spara tid och vi ska också se vad det innebär kostnadsmässigt, så vi vet om det är något vi bör tillämpa framöver, säger Christer Karlsson.
I december är det dags för slutbesiktning av ledningen, men stationen är klar först 2026 och då kan den tas i drift.
– Vi hade ju helst velat ta ledningen i drift tidigare, men nu har olika omständigheter, framför allt kopplat till resursbrist, gjort att stationen i Ingelkärr inte kan bli klar när ledningen är slutbesiktad. Så först om två år kommer ledningen tas i bruk, avslutar Christer Karlsson.
Ledningen ökar kapaciteten i Västra Götaland
Ledningen Ingelkärr–Stenkullen är en del i ett större investeringspaket för att stärka överföringskapaciteten och möjliggöra ökade effektuttag i Västra Götaland. Tillståndsprocessen pågår för att fortsätta ledningen norrut till en ny station utanför Stenungsund och därefter vidare till Skogssäter utanför Trollhättan.Den norra delen beräknas bli 72 km lång och stå klar 2031, medan den södra delen på 17 km beräknas vara klar 2026. Ledningen kommer även öka möjligheterna att ansluta både land- och havsbaserad vindkraft.
Ann-Sofie Borglund
