Det var den 4 november som regeringen på en presskonferens aviserade att de avslår ansökningar från 13 vindkraftparker i Östersjön, från Öresund i söder till Åland i norr. De planerade projekten har en total effekt på 30 GW effekt, motsvarande 140 TWh årlig elproduktion.
Regeringen hänvisar till att en utbyggnad av vindkraften i Östersjön skulle leda till en försämring av Sveriges försvarsförmåga och då framför allt genom att vindkraftverken skulle försena upptäckten av robotanfall.
– På kort sikt förstår jag regeringens beslut, men på längre sikt är jag övertygad om att detta beslut kommer att förändras, säger Tobhias Wikström, som har en lång karriär inom Försvarsmakten.
2021 valde han att sluta inom Försvarsmakten för att i stället ägna sig åt rådgivning inom bland annat vindkraftsutbyggnad, där han är en brygga mellan vindkraftsbolagen och Försvarsmakten. En allt viktigare uppgift för Parachute Consulting, där det jobbar 13 personer, är strategisk rådgivning med fokus på samhällsviktiga funktioner och totalförsvarsfrågor.
Fler aspekter behöver belysas
Tobhias Wikström pekar på att Försvarsmakten har i uppdrag att försvara Sverige, varför det är ett militärt krigsscenario som man utgår ifrån i sina analyser och bedömningar. Energiförsörjning av samhället i krig ligger på andra myndigheter att hantera, inte Försvarsmakten. Här blir det därför lite komplicerat som tillståndsprocessen fungerar just nu. Försvarsmakten kan mycket väl ha en särställning, men fler aspekter måste belysas i processen menar Tobhias Wikström.
– Enligt Försvarsmaktens sätt att se det kan vindkraftverk försvåra upptäckten av kryssningsrobotar och ballistiska missiler. Men det är ett för snävt sätt att se på frågan. Man behöver också se till vad vindkraft, och andra energikällor för den delen, kan betyda för totalförsvaret, klimatet och vår motståndskraft, säger Tobhias Wikström och tar upp att Sverige har en tillståndsprocess för vindkraft och en miljöbalk som är sprungen ur ett helt annat säkerhetspolitiskt läge och ett helt annat klimatpåverkande läge.
– För 15–20 år sedan var det ingen konkurrens om områden för energiutvinning och det var inte lika stor debatt om klimatet. Försvarsmakten var också ohotad i sin ställning när man såg på vad som skulle kunna hända vid ett krig. Idag är Sverige medlemmar i Nato och då borde vi ställa oss frågan hur andra Natoländer kan tycka att det är okej att bygga ut vindkraft i Östersjön, men inte vi. En förklaring till detta är att Nato inte är en ren militär organisation utan de arbetar även med forskning, utveckling och civila förmågekrav, där energiförsörjningen är en mycket viktig del.
Andra Natoländer satsar på havsvindkraft
Många andra Natoländer satsar dessutom på havsbaserad vindkraft, och i exempelvis Polen så avser man att sätta upp sensorer på sina vindkraftverk och därmed nyttja dem till sin fördel.
– På presskonferensen sa försvarsminister Pål Jonson att om man sätter militära sensorer på vindkraftverk så blir de militära mål. Han hänvisade även till lärdomar från kriget i Ukraina om behovet av tidig förvarning vid robotanfall. Men andra viktiga lärdomar från Ukraina är att energiinfrastruktur redan är ett militärt mål oavsett om det sitter sensorer där eller inte, och hur viktigt det är med en redundant energiproduktion för att samhället och försvaret ska fungera, säger Tobhias Wikström.
Om man hade tvingats lära sig agera i en miljö med vindkraft, hade man också drivit på teknikutvecklingen av sensorer.
Han tycker att det ska vara ett större fokus på totalförsvaret i tillståndsprocessen.
– Vad jag saknar i analysen är den situation som vi befinner oss idag med hybridkrigföring och där vi genom flera myndigheter behöver stärka vår resiliens och motståndskraft, delvis genom en mer redundant egen energiförsörjning. Regeringen verkar heller inte ha tittat på hur andra länder, som ligger närmare robotavfyrningarna, har löst bygget av vindkraftparker, säger Tobhias Wikström.
– Man anger förvarning som ett argument för att inte ha vindkraftparker. Man bör då beakta att vi ingår i Nato med medlemsländer som ligger ännu närmare Kaliningrad. Dessa allierade delar vi idag radarinformation med, varför vi genom dem kommer att få en tidigare förvarning.
Stor nytta med civila sensorer
Den problembild Pål Jonsson tar upp med sensorer i vindkraftparker gällde militära sensorer, men enligt Tobhias Wikström finns det en stor nytta att placera civila sensorer i parkerna sett till dagens hybridkrigföring. Flera myndigheter och totalförsvaret skulle därmed stärkas och uppnå en högre grad av motståndskraft. Syftet här skulle inte vara militärt, men det skulle ändå stärka myndigheter som Kustbevakningen, Polisen, Sjöfartsverket med flera i fred, kris och krig.
– Man skulle kunna dra det så långt som att Försvarsmaktens särställning inom tillståndsprocessen har hämmat teknikutvecklingen inom området. Om man hade tvingats lära sig agera i en miljö med vindkraft, hade man också drivit på teknikutvecklingen av sensorer, säger Tobhias Wikström.
Han pekar på att Natoländer som exempelvis Storbritannien, Polen och Danmark har varit mer öppna med att implementera nya tekniska lösningar i de havsbaserade vindkraftparkerna och därmed kommit längre i sitt tänk kring hur man kan nyttja sensorerna till sin fördel.
– I Sverige kan man notera att OX2 har tagit sig an denna problematik och försökt skapa lösningar med nytta för flera myndigheter, inklusive Försvarsmakten. De har kommit väldigt långt i utvecklingen och får nog anses som marknadsledande när det gäller användningen av civila sensorer i havsvindparkerna, både över och under ytan, säger Tobhias Wikström.
Han anser att Försvarsmakten kan ha en del att lära inom detta område och pekar bland annat på AI kopplat till ljudutbredningen under vatten och kabelmonitorering med hjälp av fiberoptik.
Gemensam Östersjödeklaration
Tobhias Wikström tar också upp Marienborgdeklarationen, som rimmar illa med regeringens beslut. Det är en gemensam Östersjödeklaration för ett ökat energisamarbete, som skrevs under i augusti 2022 av regeringscheferna och energiministrarna i Sverige, Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland. Genom deklarationen har dessa länder förbundit sig att påskynda utbyggnaden av havsbaserad vindkraft i Östersjön.
– Denna deklaration och samarbete är sprunget ur det försämrade säkerhetsläget, där man åter igen kan se tecken på hur Nato gör bredare analyser som innefattar det civila samhällets förmåga att fungera och därmed kunna stödja de militära förbanden enligt artikel 3, säger Tobhias Wikström.
Det mest troliga är att Sverige kommer att omvärdera sitt beslut inom vissa geografiska områden.
När det gäller den geografiska utbredningen av Försvarsmaktens analys tycker Tobhias Wikström att Försvarsmakten gjort det väldigt lätt för sig genom att dra gränsen väldigt långt västerut.
– Om vi tittar på en karta söder om Skåne så kan man konstatera att det planeras för mycket havsbaserad vindkraft på den danska, tyska och polska sidan, direkt i anslutning till den svenska ekonomiska zonen. Och lägger man till ön Bornholm i öster så faller Försvarsmaktens argument om att man inte vill ha någon vindkraft där för att man tidigt vill upptäcka robotavfyrningar från Kalingrad, säger Tobhias Wikström.
Han anser att en samlad bedömning borde kunna medge havsvindparksetableringar inom svensk ekonomisk zon väster om Bornholm.
– Med tanke på den snabba teknik- och omvärldsutvecklingen så är det mest troliga att Sverige kommer att omvärdera sitt beslut inom vissa geografiska områden. Annars kommer vi om tio år ha massor av vindkraftsparker i anslutning till vår gräns, men inga anläggningar som ger el till Sverige. Det blir ingen bra situation.
Ann-Sofie Borglund
