S
impevarpshalvön är inbäddad i ett distäcke, men från mötesrummet längst upp i kontorslokalerna vid kärnreaktorerna Oskarshamn 1 (O1) och Oskarshamn 2 (O2) är sikten ändå förhållandevis god.
Fredrik Björklund, enhetschef för avvecklingens genomförande vid OKG, blickar ut över sajten och kustlandskapet.
– Här nedanför ser vi några av de containrar som används till nedmonterat material och avfall från O1 och O2, och bakom murarna står containrar med mer kontaminerat avfall, säger Fredrik Björklund och pekar därefter på fartyget Sigrid i OKG:s hamn.
– När slutförvaret i Forsmark är färdigt 2032 ska Sigrid transportera långlivat radioaktivt avfall från våra reaktorer till förvaret.
I slutet av 1950-talet identifierade det privata bolaget Atomkraftkonsortiet (AKK) halvön Simpevarp, norr om Oskarshamn, som en idealisk plats för ett kärnkraftverk, och drygt ett årtionde senare – 1971 – stod O1 klar, för en kostnad av 493 miljoner kronor.
I flera decennier hade Oskarshamns kärnkraftverk (OKG), med kärnreaktorerna O1, O2, och O3, endast ett uppdrag – att producera el på ett effektivt sätt – men 2015 förändrades förutsättningarna genom en höjning av den statliga effektskatten på kärnkraft i kombination med rekordlåga elpriser.
– O2 var mitt uppe i en effekthöjning och modernisering, som fram till dess hade kostat 9 miljarder kronor när dåvarande ägaren Eon tog beslut att avveckla O1 och O2, berättar Mats Ekblad, avvecklingschef på OKG.
– Som anläggningschef för O1 fick jag ställa mig inför personalen och meddela det tunga beslutet. 400 personer samt flera underleverantör blev av med sina jobb.
OKG tilldelades ytterligare ett uppdrag. Vid sidan av driften av O3, central för kraftbalansen i södra Sverige, fick företaget i uppgift att genomföra avvecklingen av de två nedstängda kärnreaktorerna.
– Vad händer när två reaktorer läggs ner? Jo, erfarna och kunniga människor börjar fundera på vad det finns för framtid på OKG. Tack vare ett intensivt omställningsarbete där vi har förankrat, motiverat, och förtydligat vårt uppdrag har vi lyckats behålla kompetent personal, säger Mats Ekblad och fortsätter.
– Här finns en stolthet och drivkraft att tillsammans stänga livscykeln på O1 och O2 på ett säkert och hållbart sätt.
Ingen i Sverige har tidigare rivit ett stort kärnkraftverk så en stor del av arbetet handlar om att dra lärdomar.
U
niper Sverige, som äger Barsebäck kärnkraftverk och stora delar av OKG, beslutade att genomföra nedmonteringen av O1 och O2 och Barsebäck 1 och 2 i ett gemensamt samordnat program under 2020–2028. För att klara uppgiften bildade Uniper ett dotterbolag, som förkortas SUDD (Swedish Uniper Decommissioning and Dismantling NDD Program).
– Med detta dedikerade bolag har vi kunnat arbeta sekventiellt där vi genomför ett särskilt arbetsmoment på en anläggning, lär oss av det, och gör samma moment fast mer effektivt på nästa. När ett moment är klart börjar vi med nästa arbetspaket, berättar Issa Manglind, platschef på SUDD.
Strategin för den radiologiska rivningen är att riva inifrån och ut, där det mest aktiva avfallet har tagits bort först. Rivningen sker utifrån en systematisk genomgång av anläggningen där olika arbetspaket monteras ned enligt en synkroniserad tidplan. SUDD har kontrakterat olika underleverantörer och rekryterat egen personal.
– Ingen i Sverige har tidigare rivit ett stort kärnkraftverk så en stor del av arbetet handlar om att dra lärdomar, säger Issa Manglind.
Mats Ekblad visar statistik över nedmonteringen på OKG. Antalet olycksfall, tillbud och strålskyddshändelser är få, och ingen medarbetare är ens nära att överskrida den tillåtna stråldosen. Trots både pandemi och inflation sedan projektstarten följer projektet tidsplanen och budgeten på elva miljarder kronor.
– Fyra reaktorer på åtta år. I andra länder är tidsplanen upp till 15 år för en reaktor. Det som händer här är unikt, vi har blivit en benchmark för hela industrin. Samtidigt är myndigheterna nöjda och ger oss stort förtroende, säger Mats Ekblad.
Nedmonteringsprocessen har blivit en affärsmodell. SUDD är nu en del av Uniper Sveriges produktportfölj, och Issa Manglind har redan medarbetare som arbetar med förstudier i andra projekt.
– Vi har visat att vi kan förena entreprenörskap och den nukleära världen, vilket har sina utmaningar, och har skapat en affärsmodell som de facto fungerar väl. Intresset är stort och vi tittar nu på hur vi framöver ska sälja kompetens och tjänster inom den nukleära industrin.
N
är Fredrik Björklund började på OKG 1999 kunde personalen parkera sina privata fordon precis utanför O1 och O2. Med åren har säkerheten gradvis ökat. Simpevarp är idag inhägnat och hårt bevakat med säkerhetskontroller i flera steg för tillträde till området, där alla måste bära en personlig dosimeter som mäter strålning.
Det som händer här är unikt, vi har blivit en benchmark för hela industrin.
För att komma in i O1 och O2 krävs, förutom ytterligare en säkerhetskontroll och en extra dosimeter, ombyte från privata kläder till skyddsutrustning. För OKG:s projektledare Jim Håkansson och Katarina Alriksson är säkerhetsprocessen vardag. Tillsammans med Tobias Stensson, ansvarig för avfallshanteringen på SUDD, guidar de runt i O2.
– Nedmonteringen är ett av de största industriprojekten i norra Europa. Arbetet är uppdelat i olika arbetspaket – reaktortank, reaktorsystem, turbin och så vidare – där vi projektledare har övergripande ansvar att styra arbetet i paketen, förklarar Jim Håkansson.
Första stoppet är reaktorhallen. Reaktorbassängen är tömd på vatten och ett cirkulärt hål på cirka 20 meters djup avslöjar var reaktortanken har varit placerad. Demonteringen föregicks av flera studier och analyser då få i världen hade kunskap om hur en reaktortank skulle plockas isär.
– Uranbränslet var sedan länge omhändertaget när demonteringen startade. Reaktortanken tömdes på innehåll och kapades i ringar. Ringarna flyttades till ett förslutet utrymme där en robot skar dem i mindre delar för att optimera förvaringen, berättar Katarina Alriksson.
Den styckade reaktortanken ligger nu, tillsammans med annat långlivat radioaktivt avfall, i sajtens bergrum i väntan på att slutförvaret ska bli färdigt.
På OKG ska SUDD hantera närmare 30 000 ton avfall, varav cirka 6 000 ton ska transporteras till slutförvaret. 10 000 ton mycket lågaktivt rivningsavfall ska förpackas och förvaras i runt 60 år på OKG:s markförvar på Simpevarp innan det kan friklassas.
I reaktorhallen pågår demonteringen av den biologiska skärmen, den tjocka betongväggen som omsluter hålet där reaktortanken var placerad.
– Betongen närmast tanken är neutronaktiverad, det vill säga radioaktiv, men längst ut är den faktiskt lågaktiv och kan lagras i markförvaret, förklarar Tobias Stensson.
– Med en sådan skillnad i aktivitet är en av våra stora utmaningar var vi ska lägga kapsnitten. Vi har fått borra genom betongen och plocka ut prover för analys. En annan utmaning är att varje block kan väga upp till 15 ton.
Betongväggarna är en del av reaktorinneslutningen, en struktur som byggs för att omsluta en reaktortank och som under reaktortanken består av två viktiga sektioner – drywell och wetwell. Projektledarna visar vägen in i drywell, sektionen närmast tanken, som tidigare var full av rörsystem, pumpar och ventiler. Nu används utrymmet för att samla upp och filtrera vatten, damm och betonggrus som rinner ner i drywell när rivningsarbetarna kapar bort block i den biologiska skärmen.
– Vattnet används dels som kylning och dels för att ta bort grus som samlas i snitten. Vätskan rinner ner hit där vattnet renas och återanvänds. Det som är kvar, betongkakor med låg aktivitet, läggs i plåtfat och ska lagras i vårt markförvar, säger Tobias Stensson.
Flera arbetsområden i O2 har redan tömts på utrustning. I turbinhallen är turbinen och kondensorn rivna och utrymmet ska nu användas till lager för material som ska vidare till markförvar eller friklassas. Material som anses kunna friklassas transporteras till en mätarstation, där varje del av materialet mäts.
– Det är en tidsödande process då varje del ska mätas för att verifiera att materialet är rent. Med hjälp av en detektor letar man efter kontamination som ligger löst eller har lagt sig djupare i materialet, förklarar Tobias Stensson som ansvarar för stationen.
– Nästa steg är att mätteknikern tar ett strykprov på materialet som sedan utvärderas i en maskin. Är provet godkänt läggs materielet ner i en vit låda och sedan dokumenterar man friklassningen.
Utanför O2 finns en sista mätstation för friklassat material. Materialet som blir godkänt där läggs i nya vita lådor, redo för transport till en skrotgård. En del friklassat material kan sparas och användas som reservdelar i andra kärnreaktorer.
Arbetsdagen lider mot sitt slut, och innan reaktorn får lämnas genomförs nya kontroller vid en inre monitor med kroppsscanning i skyddskläder, och en yttre monitor med kroppsscanning i underkläder.
Utanför den slutna reaktorn har mörkret lagt sig över Simpevarpshalvön, men i horisonten väntas så småningom en ny gryning. Kanske även för svensk kärnkraft? Några hundra meter från O1 och O2 har marken förberetts för byggnation av Sveriges första prototyp av SMR, Small Modular Reactor, där första spadtaget togs av energi- och näringsminister Ebba Busch i början av februari.
Oskarshamns kärnkraftverk (OKG)Driftsatt: O1: 1971, O2: 1974, och O3: 1985.Anställda: Cirka 600.Ägare: 54 procent Uniper (tyska staten) och 46 procent Fortum (finska staten majoritetsägare).Avveckling: O1 och O2 stängdes 2017 respektive 2015 och ska avvecklas 2020–2028.Avfall OKG: 30 000 ton, varav cirka 6 000 ton ska transporteras till slutförvaret.Finansiering: 11 miljarder kronor via Kärnavfallsfonden som kärnkraftsbolagen har avsatt medel till under åren. Drygt 5,7 miljarder kronor finansierar nedmonteringen av O1 och O2.Planerad drifttid O3: 2045. Senast 2030 tas beslut om livslängden ska förlängas till 2065.
Pierre Eklund
