Vi träffas två dagar efter det amerikanska valet. USA har precis formellt dragit sig ur Parisavtalet och valresultatet står fortfarande och väger. För klimatet tycks det vara ett ödesval. Men Johan Kuylenstierna ser det på ett annat sätt:
– Man ska inte överdriva betydelsen av presidentens makt i den här frågan. De amerikanska utsläppen påverkas i första hand av marknadsförändringar. Den förnybara energin pressar olje- och gaspriserna, och kol fasas ut successivt i prispressen, säger han.
– För den globala samverkan är det givetvis inte bra att USA drar sig ur avtalet, men övriga länder är med och arbetet fortsätter ändå.
Det är ett typiskt kuylenstiernskt svar, det vill säga optimistiskt. Han har blivit känd som sådan, inte minst i sin roll som klimatexpert i TV4 där han ungefär en gång i månaden får ett tiotal minuter på sig att reda ut en klimatpolitisk fråga för tv-publiken med en pedagogisk, men lättsam röst.
Men från årsskiftet får han ytterligare en roll, lite mer ansvarsfylld. Då tar han över ordförandeskapet för Klimatpolitiska rådet, efter att ha varit vice ordförande sedan starten 2018. Här handlar det om att ge vägledning och rekommendationer till regeringen så att politiken stämmer överens med klimatmålen: nettonollutsläpp till 2045.
Varje år släpper rådet en rapport om läget – och den senaste, som kom i mars, riktade delvis skarp kritik mot regeringens klimathandlingsplan: goda ambitioner men åtgärder vars effekter inte gick att bedöma.
– Ja, vi vill vara tydliga i vår bedömning. Många förslag var bra men det saknades effektmål och det fanns inget tydligt ansvar för genomförande och resurser kopplat till målen.
Samtidigt är han positiv till att regeringen tar till sig vad rådet säger.
– De återkopplar på alla våra rekommendationer och många beslut som fattats under våren ligger även i linje med våra råd. Till exempel menade vi att samordningen i regeringen måste stärkas och i juni tillsatte de ett klimatkollegium med sju ministrar. Ett annat exempel är reduktionsplikten för biobränsle.
Rådet menar också att det finns tre systemövergripande utmaningar för den svenska klimatpolitiken:
– Först har vi behovet av den snabba elektrifieringen där vi måste få ett bättre helhetsperspektiv. Om till exempel Scania och Volvo ska satsa på elektrifierade tunga transporter måste vi ha en laddinfrastruktur på plats. Sedan har vi tillståndsprocesserna som måste gå snabbare och slutligen måste vi se till att öka den svenska kapaciteten för produktion av biodrivmedel på ett hållbart sätt.
Men i grunden har Sverige ett bra utgångsläge menar han: stor politisk enighet, en befolkning som är engagerad i klimatfrågan, ett engagerat näringsliv och en energisektor som till stor del redan är fossilfri.
Johan Kuylenstierna
Ålder: 55 år.Familj: Fru och två barn samt en labrador.Bor: Gärdet, Stockholm.Gör på fritiden: Är på landstället, promenerar mycket, gärna restaurangbesök och staycation i Stockholm.Personliga energitips: Att alltid tänka på att hushålla med resurser, oavsett om det handlar om matsvinn eller att tänka igenom sin konsumtion.
Hur ser du på energibolagens roll i omställningen?
– Det finns ett jättestort engagemang bland energibolagen att delta i diskussioner och arbeta för nya lösningar. Samtidigt har vi utmaningar även i denna sektor, en betydande del av energiproduktion och infrastruktur börjar bli ålderstigen.
Hur den svenska energimixen ska se ut på sikt lämnar han lite öppet, till exempel kärnkraftens roll:
– Man kan inte utesluta några alternativ för att uppnå fossilfrihet. Alla kraftslag ska utvärderas – alla har utmaningar och fördelar. Det blir en marknadsfråga om kärnkraft kan konkurrera med den förnybara energin.
Greta Thunberg har snarast stärkt mig i övertygelsen om behovet att också vara positiv och framhålla möjligheter. Jag tror inte att det finns ett motsatsförhållande.
Johan Kuylenstierna är en pragmatiker som vill hitta konkreta lösningar och som strävar efter att se saker och ting ur ett systemperspektiv. Ursprungligen var det astronom han ville bli, men det blev geovetarlinjen istället där han fastnade för paleoklimatologi, det vill säga läran om klimatet under tidigare perioder (han fokuserade på klimatvariabilitet under de senaste 10 000 åren). Efter forskningsstudier blev det en FN-tjänst i New York i Kommissionen för hållbar utveckling. Sedan har karriären gått som på räls, bland annat var han vd för Stockholm Environment Institute 2013–19. Och 2017 blev han därtill sommarpratare i P1, det optimala tecknet på folklighet.
Nu är han sin egen och varvar diverse styrelsejobb och uppdrag som adjungerad professor och rektorsråd på Stockholms universitet med rådsuppdraget. Därtill är han en flitig talare på olika konferenser.
Johan Kuylenstierna brukar ofta börja sina föreläsningar med hur hoppfull han är om framtiden. Ett budskap som kan kännas provocerande för vissa, som i likhet med Greta Thunberg tycker att mänskligheten står vid ödets rand.
– Greta Thunberg har snarast stärkt mig i övertygelsen om behovet att också vara positiv och framhålla möjligheter. Jag tror inte att det finns ett motsatsförhållande. Om man bara ser klimatförändringarna i sig kan det tyckas hopplöst. Men man måste också se på alla de fantastiska lösningar som nu utvecklas.
En graf han brukar visa är priset på solel som gått sprikrakt ned och sjunkit med 80 procent de senaste tio åren. Men det handlar också om en mental förändring.
– Jag menar att synen på klimatfrågan förändrats diametralt. Bottennappet var FN:s Köpenhamnsmöte 2009 som nästan inte ledde nån vart. Problemet var uppenbart redan då men lösningarna saknades eller var dyra. Systemet var toppstyrt och världen var uppdelad i enbart fattiga och rika länder.
Men sex år senare när länderna träffades i Paris hade allting ändrats.
– Här satte man ihop ett avtal där alla kunde vara med utifrån en gemensam vision och där alla länder fick lämna in sina egna planer för hur detta skulle uppnås. Det är ett system där varje land tar ansvar och där städer, regioner och företag finns med i arbetet.
Allt i Parisavtalet har inte realiserats, men Johan Kuylenstierna pekar på en rad resultat.
– EU:s gröna giv, liksom klimatlagen i Storbritannien, Japan och Sydkorea – och vårt eget klimatpolitiska ramverk och Fossilfritt Sverige. Allt detta är en frukt av Parisavtalet.
Samtidigt kan man ju se att den globala utsläppskurvan fortsätter öka?
– Det stämmer, arbetet har tyvärr bara börjat. Efter några år med en utplanande kurva ökade utsläppen något igen under senare år. Så det finns anledning att vara bekymrad, men pusselbitarna för att lösa problemet finns idag. Nu gäller det att lägga pusslet – fort.
Just i år, under coronapandemin, kan man dock se en tydlig nedgång av utsläppen med runt 8 procent, men många menar att utsläppen kommer studsa tillbaka.
– Men det vi kan se under pandemin är att den fossila energidelen minskar medan det förnybara fortsätter växa. Det är en tillväxtmotor. När man väl har installerat systemen så är bränslet gratis. Pandemin snabbar på utfasningen. Det kan vara en trigger till en större förändring.
Ett exempel på omställningen är att Preem ändrade sina tidigare investeringsplaner på ett nytt oljeraffinaderi i Lysekil och nu istället investerar i produktion av förnybara drivmedel.
3 lästips
The Economist
”Har bra analyser inom många ämnesområden.”
Den svavelgula himlen
Kjell Westö.
”Läser den just nu.”
Svälten
Magnus Västerbro.
”Visar vilket samhälle vi kommer ifrån och vilken fantastisk utveckling vi har haft.”
– Preem är toppen av ett isberg. Det är många av de här bolagen som står inför liknande utmaningar. De måste börja titta på hur det ser ut 30–40 år framåt. Stålindustrins Hybritprojekt är ett annat bra exempel. Kunderna kommer börja efterfråga fossilfritt stål i framtiden.
Hur stort ansvar har vi som privatpersoner?
– Vi har ett ansvar men jag tycker också att man ska vara lite försiktig med att lägga för mycket på den enskilda individen. Vi kan självklart påverka genom våra val, men det kan aldrig ersätta systemomställningar som behövs.
Just masskonsumtionen är verkligen ett problem, tycker Johan Kuylenstierna. Han vill bygga in resurseffektivitet och cirkularitet som grundförutsättningar för ekonomin, annars kommer inte naturresurserna att räcka till och vi får en rad miljöproblem.
– Allt vi konsumerar kräver naturresurser – och där finns det naturliga begränsningar som vi måste respektera.
Vad är din drivkraft?
– Jag har en stark passion för den här planeten. Vi är här bara bråkdelen av en millisekund, en parentes i jordens historia. Men vi har ett ansvar att förvalta planeten och det driver min vilja att jobba för de här frågorna. Vi måste också kunna översätta behovet av att agera, till exempel i klimatfrågan, till en positiv agenda för utveckling. Då kommer vi att lyckas.
Tvärvetenskapligt expertorganKlimatpolitiska rådet bildades den 1 januari 2018 med syfte att granska regeringens samlade politik så att den är förenlig med klimatmålen, där slutmålet är nollnettoutsläpp till 2045. Rådet ingår i det klimatpolitiska ramverk som riksdagen antog i juni 2017 tillsammans med klimatmålen och en klimatlag.
Rådet är ett oberoende tvärvetenskapligt expertorgan med kompetens bland annat inom klimatologi, nationalekonomi, samhällsvetenskap och beteendevetenskap. Åtta ledamöter ingår – samtliga utom ordföranden sitter i högst tre år. Ordföranden kan sitta i max sex år.
Som ett hjälpmedel i sitt arbete har Rådet utvecklat Panorama: ett verktyg som visualiserar klimatutsläppen som sker inom Sveriges gränser, hur vi kan minska dem, vilka styrmedel som finns på plats samt indikatorer som visar hur omställningen går.Läs mer på klimatpolitiskaradet.se
Johan Wickström